Sedan 3 dagar tillbaka har jag klämt & känt på Voddler och jag är relativt nöjd med tjänsten men visst finns det vissa störningsmoment. Det är redan en hel del andra som har testat tjänsten och givit sina tankar och åsikter, bland andra:
inUseful – 5 tips till Voddler – För en ännu bättre filmupplevelse & Mjukvara.se – Voddler is the shit!

Skrivet i Forumet
Om man läser vad Voddler-användare skriver på Voddler forumet ser man ett tydligt mönster som genomsyrar missnöjet. Det handlar om att användarna är missnöjda med att Voddler tar betalt i en betaversion samtidigt som priset är högt. T.ex. kostar filmen ConAir från 1997, 37 kronor och detta är alldeles för dyrt. Att Voddler tar betalt i en betaversion är något som inte gillas, i synnerhet när priset som i det här fallet är skyhögt för en gammal film. Här håller jag med strömmen och det jag såg fram emot var en kompetent streamingtjänst för en billig peng. Missförstå mig inte jag tycker om Voddler och det finns stor potential men att man i dagsläget får betala 37 kronor för en gammal film är att ta i vilket kan tyckas är ett steg i fel riktning.

För min del är jag än så länge positiv till Voddler, nya gratisfilmer kommer in, ett avtal med Sony Pictures Television, Disney och Paramount har tecknats vilket bara kan ses som positivt. Om Voddler bara ser till att ursprungsiden med att erbjuda en stor mängd filmer och tv-program gratis bibehålls då tror jag att tjänsten kommer att överleva långt framöver.

Jag blev lite lite fundersam efter att ha läst att läkarna ställer diagnos genom att gå in på Google eller Wikipedia. T.ex. skriver Aftonbladet att:

New England Journal of Medicine publicerade en undersökning av två australienska läkare som då visade att Google klarade av att ställa rätt diagnos i 58 procent av fallen.

Är det här rätt?

Det tycker jag inte. Källkritik är nyckelordet och källkritisk ska man vara, detta borde läkarna om någon yrkesgrupp veta. Wikipedia är det sista hållplatsen man bör leta efter korrekt fakta, speciellt om man är läkare och ska ställa en diagnos. Aftonbladet skriver vidare även att…

…visar flera studier att den medicinska informationen på internetlexikonet var förvånansvärt befriad från felaktigheter.

Visst, även om informationen var förvånansvärt befriad från felaktigheter är det för mig absurt att en läkare går ut på nätet och letar efter korrekt diagnos. Vi pratar om människor och deras hälsa och även om chansen är någorlunda stor att läkaren ställer rätt diagnos med hjälp av informationen på nätet är det ändå en stor risk man tar. Varför överhuvudtaget använder sig läkarna av källan “Internet” för att söka efter rätt diagnos? Är det p.g.a. lathet eller kanske tidsbristen eller helt enkelt okunskapen? Informationen på nätet bör behandlas med mycket stor försiktighet och man bör verkligen undersöka vilken form av text det är.

Det går inte en dag utan att man faktiskt kommer i kontakt med begreppet “stress” på ett eller annat sätt i ens vardagliga liv. T.ex. måste jag varje dag kolla min mailbox för att se vilka mail jag har fått, vilket i sig är en typ av stress. Detta är en vardaglig aspekt som hör till mitt vardagliga jobb och den här aktiviteten är inrutat i mitt liv. Detta är en självklar aktivitet för mig i min arbetssituation och jag accepterar detta. En viktigare fråga är vilka negativa påverkningar dessa rutiner har på våra vardagliga liv? Begreppet stress har funnits så länge människan har funnits men begreppet har man kunnat tolka olika beroende på vilken tidsera man pratar om. Ett grovt exempel kan vara att begreppet stress under stenåldern var relaterat till att skaffa mat och överleva medan stress idag handlar om så mycket mer än att bara överleva.

Photo by Flipped Out.

Vad är stress?
Jag ser inte stress som en entitet som existerar i sig utan jag ser det mer som något som människorna själva skapar i relation till det liv och samhället de lever i. Stress är inget man kan ta på, visa för andra eller peka på. Stress skulle jag säga är en känsla som var och en individuellt känner och upplever och mer eller mindre själv också skapar. Oftast är det lättare för oss människor att klaga och vara negativa istället för att vara positiva. Varför det är så vill jag inte spekulera i men jag tror att det här negativa tänkandet fungerar som en katalysator för begreppet stress. Oavsett ens arbetssituation finns alltid en närvaro av stress som smyger sig tätt inpå oss. Vi vill tillfredsställa chefen, vi vill inte göra bort oss framför andra, vi vill göra bra ifrån oss och på så sätt framhäva oss själva, vi strävar efter högre lön, vi vill inte misslyckas och i sin tur sänka vår självkänsla etc etc. oavsett vad är dessa en axplock av aspekter som är kopplade till begreppet stress.

Tänker vi negativt kommer vi att uppleva att vi är mer stressade än om vi skulle tänka positivt
Ganska så logiskt egentligen men ändå har många inte den här insikten och värre är att en del inte ens vill ha den här insikten. Ungdomar, medelålders människor och gamla upplever stress och stress påverkar oss på både gott och ont, detta vet vi redan. Negativ stress vill ingen känna av, lika mycket som vi vill känna smärta, och ett steg att minska den negativa stressen i ens liv är att Inse att stress inte existerar som egen entitet ute i världen utan stress är något man själv skapar i relation till ens vardagliga liv där stress bara existerar i ens eget huvud. Den här karamellen får man suga på ett tag men när man väl kommer till insikt att det faktiskt är på detta sätt då tror jag att man kommer uppleva att mängden negativ stress kommer minska i ens eget liv.

På IDG kan man läsa om Vaporware! 10 tragiska prylsagor, “Prylar som verkar lite för coola för att vara sanna, eller prylar som hade varit coola men där andra omständigheter satte stopp”, som IDG själva uttrycker det.

I listan över dessa prylar fanns spelet Duke Nukem Forever (spelet som för övrigt inte har lanserats ännu).

Jag börjar med att säga att “Personen” Duke Nukem är en slags “dataidol” för mig. Varför? Jo, dels för att jag växte upp med den här snubben och hans svordomar och dels för att jag spelade spelet Duke Nukem 3D i över mer än 10 timmar i sträck vissa stunder, dvs. allt för många gånger. Ända sedan jag hörde att Duke Nukem Forever skulle släppas blev jag glad. Dock har spelet ännu inte dykt upp än, över 14 år har gått, men jag är optimistisk.

Jag vet inte vad det är, men vissa spel fastnar man lite extra för. Det är en slags nostalgi som tar tag i en på något sätt. Vissa tänker på Red Alert, vissa på Doom och vissa på Quake. Själv har jag en stark dragning till Duke Nukem 3D. Tiden man spelade Duke Nukem 3D med kompisarna över LAN är tiden som jag minns starkt och alla känslor som flödade när man blev dödat av polaren kallad “Alexis” eller “Fuck You”.

Jag vet inte när spelet Duke Nukem Forever kommer ut, om ens spelet kommer att lanseras men på något sätt tror jag inte att utvecklarna 3D Realms kommer att svika sina fans, även om 14 år har gått. Jag är en optimist och hoppas. Dock finns det andra på IDG:s forum som menar annat, som t.ex:

Det är helt klart att vi alla ska tro att Duke Nukem återuppstår precis som Jesus, vi har väntat i 2000 år på Jesus 2009 år nu. Den som väntar på något gott väntar alldeles för länge heter det åxå! Satan däremot verkar göra många återbesök dagligen!

Ja, vad säger man, pessimist på hög nivå :)

Såg den störtsköna serien The Apprentice igår fast med den alltid lika trevlige Sir Alan iställe för Donald Trump. Som ni kanske känner till ska deltagarna utföra olika uppdrag som att: sälja, köpa, förhandla osv. Uppgiften som deltagarna fick i serien igår handlade om att komma på en innovativ och unik leksak.

Det låter väl enkelt men det är det inte. Hur ska man gå tillväga i det här fallet? Ska man fråga barnen och i så fall vilken ålder bara 5-åringar, eller 5-9 åringar eller bara 7-åringar? Hur försäkrar man sig att barnen kommer att leka med leksaken under en lång tid och inte bara slänga den efter en halv dag? Svåra frågor som ska besvaras under kort tid som deltagarna hade men ett misstag som de gjorde var att inte lyssna på vad fokusgruppen, själva ungarna, hade att säga.

Kortfattat: Tjejgruppen hade två leksaker som de hade kommit på och ungarna fick välja vilken leksak de gillade mest och varför. Barnen sade sitt och tjejerna lyssnade inte och valde den leksak som barnen gillade mindre —> Tjejerna förlorade tävlingen!

Det jag vill säga med detta är att det är viktigt att lyssna på målgruppen, de är ju för tusan de som ska använda det som utvecklas. Vi som jobbar med interaktionsdesign vet detta, en vedertagen aspekt som sitter i ryggmärgen, tack för det!